Jag var ung och jag behövde pengarna!

Vill du ha något gjort...är det bäst du gör det själv

2008-11-27T20:14:00.002Z

Nytt omslagsarbete till den ständigt försenade "Fabula". Hade glömt bort hur mycket jag älskar att pyssla......

Om en bra låt

2008-11-19T07:57:00.004Z

Roy Orbison....

I min barndom fann jag honom skrämmande. Kanske var det för att det fanns så mycket själ i Orbisons röst men så lite liv i hans yttre. Solglasögonen och det korpsvartfärgade håret ramade in ett ansikte som snarare tycktes tillhöra en vaxdocka än en människa av kött och blod.
Då var jag ändå inte medveten om att Roy Orbison faktiskt sjöng till mig från graven. Megahiten You got it, min barndoms enda ordentliga musikaliska minne av Orbison, återfanns på hans sista studioalbum Mystery Girl. Albumet gavs ut 1989 och det postumt eftersom Orbison avlidit i hjärtattack i december året innan.

När jag läste Johnny Cashs självbiografi, har jag för mig att den gamle countrymannen där berättade den mycket tragiska historien om hur Roy Orbison inom loppet av endast ett par år fick vara med om att flera av hans familjemedlemmar förolyckades. Hans fru dog i en motorcykelolycka i mitten av sextiotalet. Under en turné ett par år senare fick Orbison ta emot besked om att två av hans tre söner tragiskt nog omkommit i en brand. Jag berördes så klart starkt av denna historia.

Hans musik har använts på ett fantastiskt sätt i en nyckelscen i en av mina favoritfilmer: David Lynchs Blue Velvet från 1986. I och med det förstod jag att In Dreams(den i filmen figurerande låten) inte kunde beskrivas som något annat än en essentiell del av pophistorien.

För ett par år sedan skaffade min bror och hans fru en ny bil. I stereon hade någon glömt ett exemplar av en samling med Orbison. (Jag tror att det var Virgins Very Best of - samling. )
Jag tror att det här var tidigt en sommar, och att jag ägnade varje arla morgon åt att med bil fara de fyra milen mellan Gårdby och arbetet på Borgholms Bibliotek. Jag for vägen via östra sidan och var fortfarande, efter jag vet inte hur många morgnar, fullständigt förälskad i den körsträckan.
En morgon hade jag petat in den där den där kvarglömda Orbisonsamlingen i min egen bilstereo. Jag nickade lite för mig själv åt låtar jag kände igen, avskrev en del som dåligt och annat som bra(Egentligen väntade jag ju hela tiden bara på att In Dreams skulle vara nästa spår). Om jag inte minns fel slog blixten ner någonstans mellan Långlöt och Gärdslösa, i form av en för mig helt okänd Orbisonlåt. Låten tickade igång med ett ensamt trumkomp och jag förstod ganska snabbt av ljudbilden att det här var en sen Orbisonproduktion. Sen kom texten:

"Darkness falls and she will take me by the hand
Take me to some twilight land
Where all but love is grey
Where I can't find my way
Without her as my guide

Night falls I'm cast beneath her spell
Daylight comes our heaven's turns to hell
Am I left to burn
and burn eternally

She's a mystery to me
She's a Mystery Girl..."

Så här i efterhand har jag tagit reda på följande:

She´s a mystery to me, var tydligen också en ganska stor hit från Orbisons postumt utgivna sista album. Albumet var producerat och medskrivet av diverse kändisar, bla. Traveling Wilburyskollegorna Jeff Lynne och Tom Petty. She´s a mystery to me är skriven av Bono och The Edge från U2. Enligt Bono själv hade han somnat efter en natts intensivt lyssnande på soundtracket till Blue Velvet och haft melodin till She´s a mystery to me i huvudet när han vaknade. Endast en kort tid senare hade Orbison besökt U2 backstage och då frågat Bono om denne ville skriva en låt till honom.

Lyssna på den här, den är rätt bra om man säger:

Art Instead of War

2008-11-18T12:51:00.005Z

2001 gav jag ut en lp med en orkester vid namn The Female anchor of Sade. Den musikaliska drivkraften bakom projektet hette och heter Jonas Rosén(Och snart kommer jag, efter ett halvårs omslagsstrul ge ut ett fantastiskt album med hans nya projekt Orchestra Senza Testa).

Fast innan vi firar och hyllar det nya så kan vi ju passa på att prata lite om det gamla. Den där gamla FAOS-lpn innehåller ett avslutande spår som heter Music for Panzer Battle. I tonen en ganska klaustrofobisk dark ambient-historia (fast med beats) som i slutet mynnar ut i ett gott 2001-postrockcrescendo. Tyvärr lyssnar jag inte så ofta på det spåret nu för tiden. (Det blir ofta så att om man vill spela något representativt för Lpn så låter man nålen smeka a-sidans monumentala dubklassiker Skull of Sade, vilken för övrigt också snart får en uppföljare i 7"-format på Kalligrammofon.)
Music for Panzer Battle innehåller enligt Lpn:s linenotes en sampling från Pax Art Ensembles skiva Live Concert, utgiven av Rikskonserter/Caprice records 1980.
Den samplingen består av ett stycke på flygel, ståbas och fiol som fullständig kryper in under skinnet på en. Det finns en ohygglig nerv där, och jag har alltid tänkt att det skulle fungera som det perfekta soundtracket till den läskigaste skräckfilmen någonsin.

I början av 2000-talet brukade jag leta i dammiga vinylbackar efter ett exemplar av den skivan. Alltid förgäves. Den verkade vara en såndär liten gammal svensk konstmusikangelägenhet vars andrahandsmarknadsvärde tycktes omöjligt att avgöra. Några hundra ex gjordes säkert och de lär alla ligga tryggt i hem hos gamla gökar som inte har någon vidare lust att göra sig av med dem. Så döm om min förvåning när jag hittade kalaset i finfint skick för ynka 45-kronor på Skivesset förra veckan.

Det är en mycket trevlig lyssningsupplevelse i sin helhet. Först räddes jag att den skulle vara besinningslöst fylld av kaskader av fritonal/atonal "fri improvisation" och falla in i facket: "så nyansrikt att det totalt saknar nyanser".
Men istället fann jag ett album fyllt av komposition med improvisatoriskt tonspråk och uttryck, snarare än en skiva med improvisationsmusik enligt konstens alla regler.
Suggestivt och mestadels uppbyggt kring ljudkällor av live-elektronik, trumpet och violin ekar det i sina bästa stunder av allt från lättillgänglig John Cage till Bernard Herrmann till Cecil Taylor.

Härligast av allt är dock omslagets, av tidens tand naggade, manifestliknande linernotes:

"Samarbete konstnärer och konstarter emellan anser man vara viktigt inte minst i ett samhälle som präglas allt mer av förflackning och alienation. Om någon frågar gruppen varför arbetar under namnet PAX ART ENSEMBLE så finner man det kortaste svaret i begreppet "Konst istället för Krig"....."

Poesi 2008!

2008-11-13T14:36:00.002Z

"LURAD IGEN

Lurad igen
Snuvad igen
Banken är emot mig
Så känns det nu
Precis som du
Alla har vi en hjälte
Som vi hoppas på

Lurad igen
Av bankens räntefälla
Inte ens John J Rambo
hade klarat en sådan
Jag lovar
Du måste tro mig
På allvar!"

Varför har jag inte tänkt på det här egentligen! Det är härligt när verkligheten imiterar konsten....

Summertime blues

2008-07-07T06:29:00.009Z

Det är naturligtvis oerhört svårt att förhålla sig neutral till den svenska folkhemsneuros som stavas Bruce Springsteen live på Ullevi. Jag älskar Bruce Springsteen, men skulle aldrig argumentera för att han skulle vara en särdeles relevant albumartist idag.
Trötta kvällstidningsreportrar som Anders Nunstedt och Markus Larsson begår naturligtvis tjänstefel genom att gödsla fyror och femmor över nästan varenda låt när de utvärderar fredagens och lördagens setlistor. Det är liksom helt onödigt att pressa ur sig floskliga, deadlinepressade treradersrecensioner innehållande diverse kraftuttryck blandat med ord som "gospel", "rock n´roll" och "magiskt".
Å andra sidan råder det ingen tvekan om att Bruce Springsteen levererar med en oerhörd värdighet på sina livespelningar med E-street band. Jag kräver inte att gemene man i publiken ska göra något annat än att hänföras av det tre timmar vidunderliga rockparty som spelningarna utgör. Men utgör det inte varje genuint musikintresserat Springsteenfans plikt att åtminstone i efterhand försöka kritiskt analysera spelningarna ordentligt?
För det första slängde någon av herrarna Nunstedt eller Larsson ur sig ett tvivelaktigt uttalande om att Springsteen under lördagen skulle ha visat upp att han är en artist som inte lever på gamla meriter. Visserligen är det nog korrekt uppfattat att Springsteen och E-Street Band fortfarande gör spelningar som är jävligt mycket här och nu, att Backstreets låter minst lika bra på Ullevi 2008 som på Hammersmith Odeon 1975 är inte minst ett bevis för det, men det hela blir ändå motsägelsefullt. Springsteen är ju inte något annat än en kanoniserad legendarisk rockartist som knappast har gjort sig känd genom förnyelse. Tvärtom är tron på det egna låtmaterialets kvaliteter eller ickekvaliteter något som genomsyrar hela spelningen. Jag tror inte att det är ett behov av att vara en enorm publikfriare som gör att han väljer att koncentrera sig så mycket på det äldre låtmaterialet, han har helt enkelt den goda smaken att sålla. Han vågar snarare leva på gamla meriter och på det faktum att han fortfarande kan leverera som liveartist efter 35 år.
E-Street band arrangerar sällan om, det är snarare beundransvärt hur konsekvent de håller sig till att presentera låtar från olika eror i arrangemang som är trogna de sammanhang och produktioner de kommer ifrån. I´m on fire, No surrender och Bobby Jean låter lika mycket 80-talsarenarock som de gör på Born in the USA-albumet. Och det enda som på samma sätt hindrar Backstreets, Thunder Road, Born to Run, Night och She´s the one från att låta exakt som på 1975 års Born to Run är att man inte har armar eller ben nog att kunna svara upp mot skivans alla pålägg och storskaliga produktion. Ändå rör man verkligen vid essensen i låtmaterialet.
Det råder förövrigt ingen tvekan om att det är låtarna från förra årets Magic som nästan uteslutande är de svagaste under spelningens gång, det blir också tydligt att de höjdpunkter från The rising som Springsteen väljer att framföra även i år är betydligt starkare än låtarna från senaste albumet. Och slutligen, den här spelningen var överlag väldigt mycket bättre än den jag såg på samma arena för fem år sedan, jag är övertygad att jag har sett Bruce Springsteen och E-Street Band så bra de bara kan vara år 2008. Det roliga är att det faktiskt innebär att det är fantastiskt bra även med hårt kritiska ögon sett.

Bästa låtarna från spelningen 5/7 enligt mig: Hungry Heart, Summertime blues(Tidigare spelad live endast en gång efter mitt födelseår 1982), The Promised land, Backstreets, Roulette, Darkness on the edge of town(som följde varandra i just den ordningen) och självklart självklart I´m on fire.

Komplett setlist hittar du här!

2008-04-12T10:49:00.001Z

Postpåsken

2008-03-26T21:14:00.003Z

Firade fin påsk i Umeå. Bilderna får tala för sig: En glad Jonas, änder i en hjärtformad vak, långfredagspiroger som avnjöts i sällskap med Polly, KYCKLINGARNA, första satsen syltkakor, påsksushin, världens bästa Helena.

En vacker dag på Stigbergsliden....

2008-03-19T09:50:00.007Z

Tro mig, det har ingenting med begrepp som "rått, "äkta" eller "naket" att göra! Men den febriga boogierock Håkan Hellström ger oss i "Zigenarliv Dreamin" får en verkligen att längta efter att vandra ner för Stigbergsliden en majförmiddag med bakfyllans oresonabla önskan efter eskapism hängande över sig. Det här är låten folk kommer att hata, men jag tycker istället att den ger hopp om att "För sent för Edelweiss" kommer att vara den utsvävande platta som upphovsmannen lovat oss. Det ligger naturligtvis en paradox i det där med att Håkan svävar ut genom att spela in den allra simplaste av blueslåtar, men det känns mindre relevant att prata för mycket om.

Herr Hellström har snackat mycket om Canned Heat i samband med den nya plattan, men dem har jag knappt hört. Istället tycker jag att Håkan med den här förstatagningen når upp till det avskalade rockideal som jag tänker mig att Lou Reed strävat efter på ett antal plattor men inte lyckats nå sen Velvet Undergrounds "White light, White Heat". Det finns också mycket av "Im waiting for the man" i Håkans text om att "vänta på kranen" en "vacker dag på Stigbergsliden". "Zigenarliv Dreamin" är den största hyllningen till Göteborg Hellström skrivit sen "Mitt Gullbergs Kaj Paradis". Nog om det.

You Rock!

2008-03-17T20:06:00.009Z

Är det så att spelvärldens inflytande över folks musikmedvetande vuxit sig stort de senaste åren?
Naturligtvis har de renodlade musikspelen, som de omåttligt populära Singstar och Guitar Hero-serierna, bidragit till att människor skapat sig helt nya relationer till ett tvärsnitt av pop & rockhistorien, men frågan är hur långt man kan dra en tes om dessa spels reella inflytande? Fredrik Strage drog det låååångt och skrev en tänkvärd krönika om det där för ett par månader sedan. Den är både rolig och läsvärd.

Själva belöningsmomentet i Tv-Spelet Guitar Hero, dvs. möjligheten att få känna sig som en artificiell rockstjärna, för naturligtvis med sig att en del mindre bra låtar(Primus någon?) i framtiden kommer att bära med sig alltför positiva konnotationer. I värsta fall har vi dragit på oss en generation som, likt pavlovska hundar, kommer att spela luftgitarr så fort de hör Suicidal Tendencies "Institutionalized" . Å andra sidan njuter jag av det faktum att dagens ungdom kan få samma lyckorus av att höra Santana som de får av Slayer och Sonic Youth. Tanken på kidsen idag kanske är så öppensinnade att de lika gärna hyllar Kansas som Sex Pistols när de tjuvröker bakom Ica Plus känns ju väldigt upplyftande, och om denna utopi nu skulle stämma så nog har Guitar Hero ett finger med i spelet.

För några år sedan, när det var populärt med sådana där hemska "midi"-discoband som kom från Stockholm och programmerade låtar med sina gamla Gameboys, kändes situationen jävligt dyster. Men de senaste åren känns det dock som att spelindustrins inflytande på musiklyssnandet har varit mer positivt än negativt. För få att veta om denna min tes stämmer eller inte kommer jag att få vänta till den 29 april. Då släpps nämligen GTA IV.

GTA IV är det mest förbokade spelet för tillfället och förhoppningsvis är det också det spel som kommer sätta fart ordentligt på försäljningen av Sonys Playstation 3. Förväntningarna är skyhöga och spelet kommer antagligen, precis som sina föregångare, att sätta standard vad det gäller realistiska, episka actionspel som utspelar sig i samtida eller närhistoriska miljöer. Själv är jag jävligt sugen på spelet men att få testa på den nya spelmotorn är inte det som lockar mest. Istället är jag just nu sjukt nyfiken på vad som kommer att utgöra spelets soundtrack.
Anledningen är jag tycker mig uppfatta soundtracket till seriens föregående spel, GTA:San Andreas, som det viktigaste soundtracket med icke originalskriven musik som kommit under hela 2000-talet.

San Andreas kom till Europa 2005 och sen hände det grejor: G-Funken kändes plötsligt mycket mindre som en parodi på sig själv, Soul Jazz Records gav ut en samling med klassisk Acid och Chicagohouse och Nöjesguiden kom att proklamera ut att det nu var ok att spisa farsans gamla vax. Naturligtvis hade alla dessa fenomen inte enbart med GTA: San Andreas att göra, men nog kan spelets lysande soundtrack ha fungerat som en positiv influens. För i spelvärlden var det helt enkelt jävligt gött att cruisa runt i low-riders och vara en "mean motherfucker", oavsett om det var America, Grand Funk Railroad, Masta Ace, Marshall Jeffersson, Dre, Willie Williams eller Willie Nelson som strömmade ur bilradion.

Men det var som sagt då och nu är det peppen inför den 29:e april som gäller. Speltillverkaren Rockstar är förtegna om det kommande soundtrackets innehåll. Ett sextontal titlar som enligt rykten skall finnas med i spelet florerar på internet. Rockstar har dock varken dementerat eller bekräftat. Vi får istället hålla tummarna för ännu ett klassiskt soundtrack och så länge njuta av spelets officiella trailers vars musikaliska inslag är komponerade av Philip Glass. Denna den samtida konstmusikens mesta tretonspunkare.

ITM #3

2008-03-13T19:29:00.003Z

Ölandssonen, översättaren och Brian Enoälskaren Joakim Sandström har visat sig vara en av Sveriges hängivnaste fanzinister. Joakim har bland annat skrivit i tidningar som Ondskan och Sonic Magazine och gjort sig känd som en av de mer svulstiga skribenterna(i positiv mening). Med flödande expressivitet och stora penseldrag har han hissat sin favoritmusik och sina favoritfilmer till toppen på en flaggstång i höjd med Mount Everest.
Vi tycker inte lika om allt Sandström och jag( vi delar t.ex. en passion för Spielberg, Dreyfuss, Fletch, Haneke och Agnes Jaoui men jag kan aldrig förstå varför han gillar Autechres debutalbum så mycket. De två efterkommande var ju så mycket bättre. Dessutom gillar han inte My life in the bush of ghosts vilket gör hans musiksmak, om möjligt, snäppet vitare än min.), men det spelar liten roll eftersom jag har svårt att hitta en skribent som inspirerar lika mycket som Joakim, framförallt som han gör med det egna fanzinet Intuition told me.

Nummer tre är äntligen här, i relativt smakfull bruksdesign av designbyrån Daquar. Det innehåller bla. ett låtsnack(en sk. "invisible jukebox". En term som inte attraherar en halvkräsen The Wire-skeptiker som Gustav Rosengren) med Ring Snuten! och så klart kortare och längre texter fyllda med den initierade essäliknande kritik som blivit ITM:s och Sandströms främsta kännetecken. Ni kan läsa om bland andra Lustmord, Clock DVA, Naked Souls och David Sylvian.

Joakim har hela tiden påstått sig syssla med en motståndets estetik. Detta har i tidigare nummer alltid varit något som funnit styrka i att befinna sig mellan raderna. Kanske är det bara jag, men känslan som drabbar mig efter en läsning av ITM#3 är att detta motstånd nu bubblar upp mer och mer till ytan. Huruvida det är positivt eller negativt låter jag dock vara osagt, men tydligt är att Joakims musikaliska agenda ofta skyr kroppsliga metaforer med en kraft som kan sägas ha viktorianska proportioner.

Det allra bästa med Intuition told me är hur snygga lösningar Joakim hittar. Att undvika krav på aktualitet genom att recensera loppisfynd är bara ett exempel. Detta genidrag kan både beskrivas som ovanligt lyckad disposition och som en stadig ovilja mot att kompromissa med begrepp som relevans.
Mitt enda och avslutande spörsmål är egentligen huruvida det är den prestigelösa känslan som gör ITM så bra, eller tvärtom?

2008

2008-03-11T16:25:00.004Z

Den här veckan kommer "Jag var ung och jag behövde pengarna" uppdateras med poster som behandlar Ljudbilden och Pilotens debutalbum och det nya numret av Intuition Told Me. Så länge tycker jag att du ska lyssna på Håkans nya singel.

Filmfrossa på JVUOJBP!

2008-03-01T09:20:00.003Z

Den senaste veckan har jag haft ordentlig filmfrossa i min stuga. Det har varit system overload vad det gäller skräpkultur dessutom. Jag har plöjt mig igenom usla uppföljare och remakes i en okristlig takt. Jag har sett Rambo IV(förtjänar egentligen en egen post), Saw IV och båda nyinspelningarna av Texas Chainsaw Massacre och samtliga sög som väntat tämligen friskt.

Jag har också sett en del bra film som t.ex. No country for old men, Control och The Darjeeling limited. Den förstnämnda är visserligen lysande på alla sätt men hur mycket alla än snackar om att det är bröderna Coens stora comeback(vilket det förvisso är) så är den ändå lite fattig på det där riktigt unika som präglade deras filmskapande en gång i tiden. Är det verkligen bara jag som känner så? Är jag missförstådd eller har jag missförstått?

Den bästa filmen jag har sett är The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford. Den är så sjukt mycket 5 av 5 och ungefär allt är bra med den, inte minst Casey Affleck.

Jag har aldrig i mitt liv sett en så intensiv, sammansatt och komplex skildring av begär som den Affleck förmedlar i sin tolkning av Robert Ford.

Det är inte det underliggande homoerotiska temat som i första hand intresserar mig, utan den flytande identitetsproblematiken. Det är fascinerande att se hur Robert Ford krampaktigt sorterar i sitt psyke. Tvivelaktiga moraliska överväganden(och motiverandet av dessa) försöker dölja den alltmer desperata jakten efter en legitim och ren maskulinitet. Spä sedan på med lite klassisk kändiskåthet och ett fett lillebrorskomplex och saken är biff.

Dessutom, när såg du egentligen en mediakritisk westernfilm senast?

Ps.

2008-02-28T16:29:00.004Z

Förresten ser jag det egentligen inte alls som att jag är dömd till att syssla med fonogramutgivning på hobbybasis. Jag är istället mycket tacksam för att jag kan hålla på med en sådan stimulerande hobby och få den att gå runt. D.I.Y!

Öppet brev

2008-02-27T20:20:00.002Z

Till Anders Bersten

När det för ett par veckor sedan var i ropet att du på Dotshop(Sveriges ledande, och enda, distributör av skivor inom smalare genrer som experimentell electronica och dansmusik, indie och jazz) hade drämt näven i bordet och startat ett upprop mot fildelning, blev jag en smula förvirrad.

Att du kommer gå ur det här som en förlorare är uppenbart. Du arbetar nu i den mellanposition inom musikindustrin där det helt enkelt inte finns plats för dig längre. Jag förstår din ångest. All tid och energi du har lagt ned på Dotshop. Känslan av att möjligheten att försörja sig på något så roligt sakta glider dig ur händerna.
Jag är ledsen för din skull Anders(på ett personligt plan), men tiden har sin gång.

Mina förutsättningar för att uttala mig nu är något annorlunda än många andras, och jag tror att jag har något relevant att säga i den här frågan.
Jag har varit fonogramproducent i 8 år. Idag rör det sig om cirka 20 släpp på vinyl, cd och cd-r på mina bolag Lady Godiva Operations och Kalligrammofon. Jag har jobbat med såväl svenska som utländska artister och jag har aldrig pressat en skiva i mer än 500 ex.
Visst säljer jag färre skivor idag än vad jag gjorde för sju år sedan, men i praktiken är den enda väsentliga följden av det att jag har fått gå över till att pressa skivor på det billigare och tråkigare formatet cd. Jag har samma deal med mina artister idag som jag hade för 8 år sedan: Jag betalar för mastring och presskostnader. Bandet/artisten får 20% av de färdiga plattorna men ingen kontantutväxling sker och varken jag eller banden/artisterna har i regel tjänat en spänn på något av de skivsläpp jag har gjort genom åren.
Jag har sysslat med fonogramproduktion på hobbynivå och jag är dömd att göra det på grund av anledningar som har väldigt lite med fildelning att göra.
Du måste förstå, du Bersten och alla andra, att mitt stora problem inte handlar om fildelning. Det handlar om att ingen svensk distributör vill ta sig an min produktion, inte ens Dotshop. Följden av detta blir att jag inte är ansluten till Grammotex och på det sättet saknar möjlighet att beviljas kulturstöd för mina produktioner vilket i sin tur leder till att jag har inte har råd med så mycket annat än att pressa skivorna. Jag kan inte ge den ekonomiska ersättning till artisterna som jag så gärna skulle vilja göra och jag har framförallt inte råd med marknadsföring i den mån jag önskar. Följden blir att både Kalligrammofon och de släppta artisterna drabbas.
Trots detta har jag byggt upp välrenommerade varumärken och har skaffat en gedigen publik, framförallt internationellt. Många av mina kunder har upptäckt mina släpp just genom illegal nedladdning och ingen jävel kan få mig att tro att i den position jag befinner mig skulle jag tjäna på ett upprop mot min viktigaste källa till marknadsföring. Framförallt skulle inte Kalligrammofons artister tjäna på det eftersom det enda som skulle hända är att deras publik krympte. Så om jag nu förstår din sorg Bersten, förstå mitt vurmande för fildelning.

Jag tror att det finns plats för både fysiska artefakter i form av skivor och digitala ljudfiler som florerar i cyberspace. Faktum är att jag tror att de lever i ett mer symbiotiskt förhållande än du och jag kan föreställa oss. Jag har aldrig riktigt trott på myten om albumets död. Framförallt eftersom det fortfarande är ett format som skapar ramar innanför vilket det är möjligt att skapa mycket slagkraftig konst.

Kanske borde du och jag lägga energi på att kämpa för en kulturpolitik som gynnar både oss producenter, distributörer och framförallt de skapande musikerna istället för att jaga efter våra trogna köpare, våra brödrar och systrar.

Hoppas vi hörs på Soulseek någon dag!

Mvh/Gustav Rosengren. Kalligrammofon recordings.

Radio

2008-02-15T12:18:00.002Z

Live från Alvesta station i P4 Radio Kalmar i förmiddags! Gustav Rosengren, bibliotekarie på Borgholms bibliotek pratar om bibliotekets TV-Spelssatsning. Lyssna här!

Lika som bär?

2008-02-14T20:46:00.003Z

Total destruction

2008-02-11T09:22:00.000Z

Det här är väldigt roligt! http://www.wiidamage.com/

Dålig på att uppdatera, men imorgon...

2008-02-08T21:13:00.000Z

..... kommer jag att spela lite skivor på det härliga event som annonseras här ovanför.

Idag har jag förövrigt hållit i en lyckad Tv-spelsföreläsning på jobbet! Jag var faktiskt klart nöjd med min insats, och det är alltid skönt att känna så.

Fredag 14:00

2008-01-24T13:01:00.000Z

"Liljevalchs vårsalong är Stockholms säkraste vårtecken. Att komma med eller inte komma med, är frågan för både väl etablerade och oetablerade konstnärer. Och så har det varit sedan den 21 april 1921 då den allra första salongen öppnades. Under de senaste åren har Vårsalongens inriktning finjusterats och kravet på kvalitet skruvats upp. Återigen är den ett utställningsforum att räkna med, ett kaxigt arrangemang som visar andra konstnärskap än de som vanligtvis ingår i institutionernas och gallerivärldens medvetande."

En av de medverkande konstnärerna i år heter Helena Piippo Larsson. Hon är bra!

Shortcomings

2008-01-23T11:32:00.000Z

Det var inte förrän jag träffade Helena som jag kom att läsa Adrian Tomine för första gången.

Min enda tidigare kontakt med denne 33-årige serieskapare och illustratör var genom ett Softies-skivomslag som jag ändå inte fäst någon större uppmärksamhet vid. Men idag är Tomine en av mina favoritförfattare, alla kategorier.

Min kärleksrelation till Tomines författarskap började med en läsning av den helt igenom fantastiska "Sleepwalk and other stories", en antologi som gavs ut av Drawn & Quarterly och samlade de fyra första numren av Tomines seriemagasin "Optic Nerve"(ett förövrigt lysande namn eftersom det handlar om en ganska vid samling av berättelser vars gemensamma nämnare utgörs av nerv och koncentration snarare än innehåll).
Tomine bor i Brooklyn, har asiatiskt ursprung och innehar en examen i engelsk litteratur. Han är nog ganska känd och jag tippar på att serienördarna skulle placera honom i grundkursen vad det gäller kunskap om samtida vuxenserier. Tomine tecknar stilrent och inte helt olikt t.ex. Daniel Clowes.

Igår läste jag Adrian Tomine senaste antologi "Shortcomings", som samlar nummer 9-11 av Optic Nerve, och även den är utgiven av D & Q. Samlade i en bok växer de tre numrens historier ihop till Tomines första grafiska roman.
Boken handlar om den japanskättade och tvångsmässigt negativa Ben Tanaka och dennes knepiga relationer till sin flickvän och sin lesbiska bäste vän. Shortcomings är en osentimental skildring av ett havererande förhållande som kantas av väsentliga frågor om ras, sexualitet och de villkor kring vilka vi bygger våra mänskliga relationer. En bok om just tillkortakommanden. Den har lysande dialog och har också ett roligt Kalifornien vs. New York-tema.
Boken håller ihop förvånansvärt bra med tanke på att författaren oftast lyst som starkast i sina mest koncentrerade historier t.ex. i den tvåsidiga "Pink Frosting" i nämnda "Sleepwalk & Other Stories".
Tomines författarskap håller med andra ord mig fast.

Love (part 2)

2008-01-21T20:58:00.002Z

Jag och Selma läser Miffy! Läs mer om det hela här.
Foto av Hannah Krahner.

Angående en fågel

2008-01-08T17:45:00.000Z

Hans Appelqvist har alltid varit en artist som det har varit lite svårt för mig att ta ställning till. Han har trängt sig på som ett dåligt samvete ungefär, jobbigt att ta itu med, men omöjligt att förneka. Det är som att hans konstnärskap på något sätt alltid varit lite för legitimt. Att göra ett konceptalbum om en påhittad svensk landsortskommun känns väldigt kulturbidragsvänligt.
När projektet dessutom är kryddat med lika delar magisk realism som postfolkhemska vardagslivsabsurditeter, ja då torde konstnärslönen komma flygande i expressfart.

Jo, så har det känts. Appelqvists uttryck har varit lite för smart, lite för teatraliskt och ofta allt för symfoniskt för att man ska öppna sina armar för det. Att Appelqvist är skolad kompositör har kanske bidragit till att jag har levt med uppfattningen att hans musik hållit sig lite för långt ut på den borgerliga konstmusikens kant. Att han har närmat sig den samtida elektroniska och experimentella musikscenen från ett teoretiskt håll och inte med ett gigantiskt pophistoriskt bagage har känts uppenbart. Men detta har också gjort honom unik med tanke på att det är just en hybrid mellan klassisk melodipop och symfonikomposition som blivit det som präglat hans musik allra mest(förutom naturligtvis det tematiska och konceptuella).

Jag har i alla fall haft en tämligen sval och avvaktande hållning till Appelqvist. Jag har sett honom göra ett par fina spelningar, jag gillade klassiker som "Gumman" och var mycket tagen av både konceptet och många spår på Naimaskivan.
Nyss fick jag höra "Jag en gök" på "Whispers from the forest, Screams from the mountain"- samlingen(Häpna, Kning Disk, iDeal). Låten stavas "magi" och det är hög hög tid att ta tag i det dåliga samvetet.

Dimmiga dar....

2008-01-08T12:35:00.000Z

Jag hade ganska mycket hår en gång i tiden. Det har försvunnit. Men jag är hyfsat glad ändå.

Fotocreds: V. Sjöberg o P. Henningsson

Historia

2007-12-29T19:05:00.000Z

Idag har jag gjort en myspacesida åt mitt gamla fina Lady Godiva Operations. Det är härligt att se tillbaka på saker man är stolt över. Ta en titt du med!

2007

2007-12-27T12:56:00.000Z

I januari mådde jag dåligt och lyssnade mest på Don Lennons Radical, Studios Yearbook 1, V.Sjöberg new jazz ensemble och LCD soundsystem. När New York I love you klingat ut i sitt storslagna sjuttiotalsbowieoutro tog Februari vid.

Nu var det mörkt som fan, men det började det spricka upp. Jag flyttade hem till Viktor, konstaterade att Low hade återuppfunnit sig själva och gjort Drums & Guns. En platta fylld med förstklassigt poplåtsnickeri och med knivskarp produktion. Jag smyglyssnade också intensivt på Erik Enockssons Farväl Falkenbergalbum. Jag upptäckte Bird by snow.

I mars började jag må bra och mötte den tidiga våren med Caetano Veloso, Four Tetmixar och Biljardakademin för att sedan fullständigt golvas av Panda Bears Person Pitch. Jag gav också ut Dead letters spell out dead words lysande Fall, Fall, Falling på Kalligrammofon.

I Göteborg blev jag kvar tills sommaren som inleddes med en fin vecka i Nice med Jens Lekman och Ring snuten! i lurarna. Jag drog till Öland för att jobba, spenderade många helger i Skillebyholm och lyssnade mest på Kansas och Led Zeppelin.

Jag såg Deerhoof live i Stockholm och jag älskade deras Friend Oppurtunity. Jag hade ställt mig lite tveksam till Battles först men blev sen golvad(för andra gången) totalt av Mirrored.

I september flyttade jag till Umeå. Tog promenader på Ön och lyssnade massvis på Wildbirds & Peacedrums och Säkert!

Sen flyttade jag i brådrasket till Öland. Förvirrad men på fötter mötte jag hösten tillsammans med 120 days, Misfits och Cluster. Eric Malmberg släppte en bomb med Verklighet och Beat och Jonas Rosén gav mig lysande demos med sitt Orchestra Senza Testa. Skull Defekts rocksättning har visat sig vara Sveriges bästa liveband, Why? släppte ny singel och hösten/vintern har värmts upp med lyssnande på Animal Collectives Strawberry Jam, Robert Wyatts Comicopera och Daniel Higgs övernaturliga Atomic Yggdrasil Tarot.

Gammal skåpmat

2007-12-22T11:42:00.001Z

För sådär 6-7 år sen släppte Fugazi dokumentärfilmen "Instrument" som de gjort tillsammans med vännen och filmaren Jem Cohen. Då, precis som nu, var jag ett stort fan av Fugazis musik.
Jag såg den där filmen hemma hos Fredrik, som på den tiden bodde i Borås och självklart hade beställt ett rykande färskt VHS-exemplar(säkert genom att skicka väl dolda dollars i ett kuvert).
Själv köpte jag inte DVD:n förrän i år(jag betalade med paypal), mest av en slump, lite nattligt slöshoppingsurfande sådär.
När jag tittar på "Instrument" idag är det väldigt många känslor och tankar som får liv. En del nostalgi ligger däri såklart men också en del ångest och en översköljande insikt i hur radikalt annorlunda saker fungerar idag gentemot då. Med då menar jag för de tjugo, tio och kanske sju år sedan då Fugazi var ett aktivt band med en agenda och principer som kändes högst väsentliga(i alla fall för mig).
Det är snudd på omöjligt att, förutom i de ofta poetiskt underfundiga texterna och i Guy Picciottos utlevande stage persona(tidernas snyggaste rockpersonlighet), se Fugazi som ett band med humor och självdistans. Det är tråkigt att konstatera att samtidigt som man slås av hur lek- och smakfull en stor del av bandets konstnärliga produktion framstår som än idag, är Fugazis politiskt korrekta pekfingerattityd, tegelväggstjocka moralism och eventuellt sunda, men högst präktiga förhållande till sin publik("five dollar shows, no moshing, all ages".. osv) lika enerverande som låtarna är fantastiska.
Det är egentligen inte det jag vill skriva om, men det vore dumt att säga att den subkulturella ideologi Fugazi representerade och försökte praktisera, inte blev den förhärskande även inom den svenska punkscenen. Det vore också dumt att förneka att detta i mångt och mycket ledde till att den scenen för mig tappade all sin attraktionskraft.
Vad jag vill säga är istället ungefär såhär: Det är uppenbarligen så, något jag är helt övertygad om att Fugazi själva skulle skriva under på, att det politiska och konstnärliga krig Fugazi förde mot skivindustrin, idag saknar relevans. Fildelningen vann det kriget, både åt och över Dischord(Fugazis skivbolag).
Demokratiseringen av det konstnärliga uttrycket skulle tydligen komma per automatik i och med detta. Folk rycktes med till den milda grad att det nästan slog över. För 1,5 år sedan ansågs det tydligen vara betydligt mer radikalt att lyssna på Paris Hiltons sommarhit än att säga att Yo La Tengo fortfarande är ett relevant band. I kölvattnet av det tidiga 2000-talets antirockdebatt, den radikala förändringen av musiklivets infrastruktur ser jag inte bara det positiva i identitetsupplösningen, subkulturernas eventuella död och den förmodat avslappnade hållningen till konsumtion av popkultur. Möjligtvis har vi befriat oss från vissa rockklichéer och avmytologiserat autencitetsbegreppet, men istället för den utlovade anda av deliberativ demokrati som skulle genomsyra det nätbaserade musikklimatet ser jag ofta bara ångestframkallande flyktighet och samma skitnödiga positionerande i kvadrat.
Men låt mig avsluta med att säga att det endast är i de mest pessimistiska stunder jag tänker såhär. Jag bara önskar att vi gör det bästa av de möjligheter som skänkts åt oss.
Jag önskar också att alla får chans att njuta av Jem Cohens visuellt fulländade film om ett för mig stort band. "Fugazi from Washington D.C.".

Leo

2007-12-13T12:19:00.000Z

Förra veckan tog jag och min kollega Johan oss an det magra bioutbudet i Kalmar(Biostaden i Kalmar är väl ökända för att ha "fegt" som ett av sina ledord när de köper in film). Vi kunde i alla fall enas om att Leo antagligen var sevärd. Med smågodis, chips, läsk och en mitt-i-veckan-trötthet som gjort oss vrålhungriga efter lite kulturell stimulans begav vi oss till Sagabiografen.

Mina förväntningar på rullen var väl som de flesta andras kan tänkas: Det här är Fares egen "Lilja 4-ever". Nattsvart och moraliskt uppfordrande.

Såhär i efterhand kan konstateras att Leo till viss del lever upp till förväntningarna. Den dramaturgiska spiralen går konstant nedåt. Katharsis lyser självklart med sin frånvaro.

Leo kan på så sätt ses som klassisk Feel bad-film(kryddad med en del obehagliga våldsscener).

Men den lämnar också vissa tveksamheter i sina spörsmål och den lyckas aldrig riktigt mer än att skrapa lite på ytan. Visst är hämnd en dum idé, visst kan det gå åt helvete och visst blir det konsekvenser av ditt handlande, men allt det visste man ju redan. Fares misslyckas med att behandla huvudpersonerna som de moraliska subjekt de är och i och med det blir Leo aldrig riktigt en historia om moralfrågan i hämndbegäret. Istället nöjer den sig med att försöka avskräcka från våld och att i viss mån belysa de psykologiska mekanismer som sätts i rörelse hos huvudkaraktärerna.

Roligt

2007-12-11T21:38:00.000Z

En väldigt mystisk/rolig/konstig och skrämmande sak är att vår städerska på jobbet har inom 5 dagar har hittat två vandrande pinnar inne i biblioteket. Om du inte visste det så är vandrande pinnar äggläggande hermafroditer och kan i könsmoget tillstånd fördubbla sig på värsta gremlinsmanér. Enligt wikipedia ingår de i insektsordningen under kategorin spökskräckor.

Idag köpte jag äntligen ett Wii och även om jag visste att spelupplevelsen skulle vara väldigt annorlunda var det väldigt svårt att föreställa sig hur fundamentalt annorlunda det faktiskt är. Det kommer nog ta ett tag att bemästra kontrollerna fullt ut. Men pepp, pepp, pepp.....

Love

2007-11-28T07:43:00.000Z

Jag och "Gubben" a.k.a Douglas "Sune" Breen. Photo by Viktor Sjöberg.

Allt och ingenting!

2007-11-21T13:50:00.000Z

På mitt jobb får vi , som på alla andra folkbibliotek, varje år ett antal sändningar med gratisböcker som erhållit distributionsstöd av Statens Kulturråd (det handlar ofta om barnböcker på persiska, barnböcker på svenska av varierande kvalitét, något av Krister Gidlund, ett par titlar från Bakhåll samt en handfull vuxenserier).
Samtliga levereras i förlagsband så under den tid de är under arbete brukar man ibland kunna plocka med sig ett par titlar hem från hyllan och förlusta sig med.

Modernista är ett förlag som brukar erhålla kulturstöd, och i årets sista sändning återfanns Martina Lowdens debutroman Allt. Jag vet inte riktigt hur det var med den här så kallade "bloggromanen" när den kom ut, dvs. vilka reaktioner den kom att väcka (om ens några), men jag pallade verkligen inte att läsa mer än cirka 30 sidor av dess cirka 600-sidiga omfång.
Jag kan konstatera att det var länge sedan jag kände mig så själsligt nersmutsad av ett litterärt verk som jag gjorde under de minuter det tog mig att plöja igenom de inledande styckena.
Det är ett av de mest osympatiska verk jag någonsin lagt mina ögon på och jag försöker, försöker och försöker hindra mig själv från att vara den där klasshatande och förkrympta landsortsbon som bara avskyr alla jävla Södra Latinungar som fötts med silverskedar märkta "Kulturellt kapital" i käften.
Det tar för mycket energi från mig för egentligen förtjänar den här romanen ungefär lika mycket uppmärksamhet som ett studentspexmanus från psykologlinjen(vilket är ungefär exakt vad den är), så jävla rutten är den. Jag charmas inte av Lowdens "naturligt lillgamla" hållning till språket, litteraturen och omvärlden för den känns inte det minsta naturlig och själva formen känns väl inte sådär jättefräsch heller.
Borås tidning utnämnde den till årets debut, så återigen: Grattis Borås!

P.s. Helgen spenderade jag i Göteborg hos kära kära Viktor. Jag, V, Sara o Johan gick till Nef där Skull defekts regerade på scen med en återigen lysande spelning. Jag mår bra.

"oughta be prayin"

2007-11-12T19:25:00.001Z

"So I run to the river

It was bleedin

I run to the sea

It was bleedin

I run to the sea

It was bleedin

All on that day

So I run to the river

it was boilin

I run to the sea

it was boilin

I run to the sea

it was boilin

All on that day....

....Sinnerman

you oughta be prayin

oughta be prayin sinnerman

oughta be prayin

All on that day"

ROCK!

2007-11-12T11:16:00.000Z

På något, inte helt odefinierbart, sätt känns 2007 som ett altrockens år. Blonde Redhead, Deerhoof, Animal Collective och inte minst fenomenala Battles har alla gjort plattor som kommer hamna högt på min årsbästalista.

Men jag skriver det här för att jag känner att jag måste skriva om ett par specifika låtar och för att jag då också vill skriva om saker som berör dessa låtar eller har något med dem att göra i alla fall.

Till att börja med tänkte jag skriva om svenska The Skull Defekts. Med tanke på Joachim Nordwalls medlemskap i Sveriges bästa rockband någonsin; Kid Commando, och hans bitvis mycket lyssningsvärda debultalbum som The Idealist, så har The Skull Defekts hittills bara levererat besvikelse efter besvikelse. Som ljudexperimentalister, oftast som duon Nordwall/Rylander, har de släppt ut axelryckningar i ett hyfsat imponerande tempo.

När debuten som fullskaligt avantrockband med rytmen som främsta vapen först träffade mina öron så var det bara att tråkigt konstatera: Detta alster skulle sida vid sida med tidigare släpp sorteras in på oangelägethyllan. Nordwalls försök att vara sådär Thurstons Mooreskt coolt avslappnad i sin sånginsats gjorde snarare att han lät osäker och feg, gitarrljudet lät nymetall och Huhtas percussionäventyr dränktes av märklig mixning.

Men så fick jag chansen att uppleva gruppen live en kväll på pusterviksbaren och gjorde avbön.

Det var fantastiskt bra.

Ett spår på ovan nämnda album som låter riktigt bra även i studioinspelning är tredje spåret "The secret". En åttaminuters repetativ taktfast(minst sagt) skräckhistoria till rocklåt, byggd kring Henrik Rylanders envetna och mekaniska trumspel, som är monumentalt bra. (Blood spirits & drums are singing släpptes på Conspiracy i somras.)

Shellac återvände med sitt första studioalbum på sju år.

Innan jag tänker lyfta fram och hylla plattans inledningsspår som en av Steve Albinis största stunder som musiker och skrika ut att folk till mitt stora förtret tycks ha räknat bort Shellac i år, vill jag bara så gärna kortfattat berätta om min relation till den mannens musik(alltså enbart som musiker, hans yrkeskarriär som producent lämnar vi därhän):

Jag var tretton år när jag plockade upp Big Blacks "Songs about fucking" ur cd-tråget på Mörbylånga bibliotek. Omslagets kitschiga serietidningsestetik, bildmotivens sexuella natur och den chockrosa typografin som mot illgrön bakgrund skrek ut att detta vara stora svarta sånger om att knulla, hade väl ungefär samma dragningskraft på en trettonåring som en vit rappares rim om att mörda sin fru skulle ha ett knappt decennium senare.

När jag väl lyssnade på skivan skrämde den fullständigt skiten ur mig. Det var utan tvekan det mest extrema jag hört vid den tiden och de döds- och svartmetallband som mina hårdrocksvänner från Färjestaden lyssnade på i sina rökelseinpyrda pojkrum, och den tillrättalagda industrirock a la Trent Reznor jag själv spisade hemma, framstod som väldigt tandlös i jämförelse. Att lyssna på Big Black vara inte att höra någon norsk kråka kraxa om Ragnarök, det var som att få trumhinnorna sönderslitna av taggtråd, så jag lämnade tillbaka den och lyssnade inte på den igen förrän kanske tre fyra år senare.

Det skedde i samband med att jag på en kompis inrådan upptäckt Shellac, den rocktrio med mindre skrämmande men mer dynamisk ljudbild som Steve Albini startat under nittiotalets första hälft(Albini hade väl också börjat fila bort sin framtoning som våldsfixerad galning med heroinkropp, mycket tack vare sitt genombrott som världens mesta indieproducent). Shellac har släppt fyra album på femton år som existerande band och tycktes få en smärre indiehit (åtminstone i Sverige) med Prayer to God(från 1000 Hurts), den desperata bönen från en sviken man som önskar se sitt ex och dennes nye älskare möta en plågsam död. Bandets fjärde fullängdsalbum betitlat Excellent italian greyhound som släpptes tidigare i år har ingen hit av samma dignitet och har en ljudbild som vid en första lyssning befäster att det här albumet är Shellacs mest urkraftiga sen debutplattan. Det är bandets mest punkiga, rakt i ansiktet och minst sofistikerade album någonsin. Lyssnar man mindre noggrant kan man kanske missta detta för något omedvetet, som att Shellac saknade finurliga lösningar och inte kunnat skrapa ihop starkare låtmaterial på de sju år som förflutit sen förra albumet. Men man vet vid det här laget att Steve Albini aldrig skulle göra något omedvetet och vid en närmare lyssning på albumets tre inledande spår märker man snart hur allt faller på plats. Det är framförallt öppningsspåret "The end of radio" jag vill rekommendera. Bob Westons avskalade basriff, de kantiga huggande gitarrerna, Albinis absurda, motsägelsefulla och humoristiska monolog om den sista radiosändningen någonsin är visserligen Shellac som man känner dem, men här finns också en melodiositet i Albinis riffande som under ytan känns både förfinad och ny. Låten har dessutom bästa tänkbara avslut. En av årets bästa låtar. Period.

Bilfilm

2007-10-23T09:25:00.000Z

Trots att jag inte sett varken Death Race 2000 eller Faster Pussycat! Kill! Kill! (och trots att min relation till Vanishing point tidigare enbart manifesterats genom ett idogt lyssnande på den där lysande Primal Screamsingeln för tio år sen eller så) så föll jag pladask för Tarantinos "Death Proof". Death Proof är precis som Kill Bill vol.2, trots sina spektakulära vålds- och actionscener, mer besläktad med Tarantinos slicka Elmore Leonardfilmatisering Jackie Brown än med hans andra filmer. Mest handlar om att regissören, i såväl Death Proof som Kill Bill vol 2 och Jackie Brown ägnat sig åt en viss typ av mer lågmält(med Tarantinomått mätt) dialogdrivet drama. Inte för att Pulp Fiction och Reservoir Dogs inte var dialogdrivna filmer, men visst blev tröttsamt med alla dessa till bredden fyllda med utstuderad gangsterslang och f-words-manus som Hollywood spottade ur sig i kölvattnet av Pulp Fictions framgångar.

Istället har Tarantino valt att spela med högre insatser vid efterföljande projekt, med undantag för den visuella actionbomben Kill Bill vol 1., har han istället, vågat ta det lite lugnare. För vissa betyder det tydligen att han har blivit tråkig och ägnar sig åt misslyckad tristessdramaturgi. I helvete heller säger jag, och nu när jag sett om Death Proof kan jag bara konstatera att jag älskar de pratiga delarna av filmen väldigt väldigt mycket.

Nu har jag även sett Vanishing Point och imorgon tänker jag plöja igenom både Faster Pussycat Kill! Kill! och The Car.

The shit annars: Eric Malmberg, JSBX, Arab on Radar, Jonas Rosén, Goldfinger, Dennis Cooper, Will Oldham.

Sad with Satie

2007-10-13T07:58:00.000Z

Lördag: Efter råkall frostnatt gick jag upp, ut i köket och blickade ut genom köksfönstret. Jag såg bara min trötta spegelbild där så jag tryckte på play och lyssnade på Gnossienne. Jag bryggde kaffe men glömde filter, så jag tryckte ned oanvänd kopp såväl som kanna och filterhållare i vasken och lät kranen spola en stund.

Klädde mig och åkte till jobbet. Där var det så förbannat tyst och lugnt.

På kvällen gick jag och Simone, som är gräsänka under ett par veckor, och käkade sushi för att sedan bege oss till biostaden för att Superbad(På svenska "Supersugen"). Den var helt klart ganska mycket av en besvikelse, och den framstod snarare som en sämre American Pie med grovt tillhuggna karaktärsporträtt (som det var svårt att känna någon större engagemang inför), än som en varm relationskomedi i bästa Apatowstil. De som tycker att Apatow och co:s humor är illa dold könshumor av grabbigaste sort kan få vatten på sina kvarnar nu antar jag.

Jag vandrar lite i mörker för tillfället. Men de här bilderna påminner mig om att jag faktiskt älskar Öland så fruktansvärt mycket, och att det på många sätt är en glädje att få vistas här: Promenad genom majsfälten, mitt nya hem i Johan och Simones gäststuga, jag på Ölands skördefest, en skön jack russell-valp från Ducklings kennel.

Ps. Min favoritkonstnär har äntligen skaffat hemsida.

Killarna

2007-10-06T23:05:00.001Z

Repris: "Beyond nostalgia del 1: Hur vill du ha synthen? Rå, såklart!"

2007-10-04T08:20:00.000Z

Den här intervjun postade jag tidigare i en blogg som inte hölls vid liv så länge. Den är gjord i januari 2006 men jag finner den fortfarande läsvärd:

Det var av en händelse begreppet råsynth kom på mina och några kamraters läppar för några dagar sedan. Naturligtvis raljerades det över detta så bortglömda begrepp.Råsynth är utan tvekan ett begrepp vars ursprung går att härröra från det perverterade behov av att etikettera konstnärliga uttryck som ständigt tycks kolonisera den ungdomliga livsvärlden.Själv har jag ingen direkt relation till begreppet, förutom att jag skrattar högt så fort jag hör det nämnas så vet jag inte ens riktigt vad det innebär. Jag är trots allt för ung för att ha tvingats positionera mig som synthare eller hårdrockare i en för den egna identiteten känslig ålder.

Vid en "googling" på råsynth snappade jag upp ett foruminlägg som löd något i stil med "råsynth var all synth man inte vågade spelade för mamma på bilstereon". Den fria encyklopedin säger att råsynth är samma sak som EBM. Jag fick ta hjälp av Joakim Sandström för att reda ut ett och annat(och han svarade snällt på mina frågor):

Är råsynth samma sak som EBM eller är råsynth mer av ett paraplybegrepp som täcker kluster av obskyra subgenrer?
-Jag lutar åt det senare. EBM är betydligt mer lättdefinierat; där har du Nitzer Ebb och alla sorgliga imitationer som följde i deras spår. Taktfast, korkad, dansant och i mina öron ganska lättsmält musik med stela men ändå inbjudande syntslingor. Råsynth kan vara betydligt mer än så. Alltifrån teorityngd engelsk konceptindustri som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle och deras australiensiska själsfränder SPK, till kanadensisk aktivistdistorsion typ Skinny Puppy och fransk sadobody som Die Form.

Vad utmärker isåfall genren råsynth? Kan du beskriva dess ljudbild och tematiken i texterna(om sådana finns)?
- Om vi tar band som de ovan nämnda, ser vi att SPK och Throbbing Gristle var väldigt konceptuella i sin framtoning, väldigt performance-inriktade och idébaserade. TG:s snack om "cultural terrorism" är ett talande exempel. Råsynthen är ofrånkomligen väldigt politisk, gärna en smula extrem, ljudbilden är (givetvis) elektronisk, med mycket distorsion, samplingar från gamla skräckfilmer, skrik, och kalla, hårda metalliska excesser i oljud. Men det finns alltid ett beat i botten.

Vad har själv för relation till begreppet råsynth? (För mig känns det mer som ett bonnigt sätt att prata om EBM och ett begrepp som nog förpassats till historisk relik i gamla brevväxlingsannonser på tidningen Releases insändarssidor.)Begreppet råsynth känns definitivt bonnigt, jag undrar om man snackade om det uppe i Stockholm? Men som jag sa innan så tycker jag det är fel att sätta likhetstecken mellan EBM och råsynth.När jag gick på mellanstadiet rasade konflikten mellan hårdrockare och syntare som värst. Jag valde synten, genom att jag älskade band som Pet Shop Boys och Depeche Mode. Efter ett tag blev det viktigt att hävda sig som syntare, och då började folk omkring mig tala om råsynth. Och det lät ju otroligt häftigt tyckte jag. Jag fick Front 242:s "Front by Front" inspelad på kassett av en polare till storebrorsan, och den blev min måttstock. Det var min referenspunkt. Jag tyckte den lät helt unikt, och jag brukade imponera på mina klasskamrater genom att spela den på gympan. När man lyssnar på den idag så slås jag av att den låter så snäll och ofarlig. Det är fortfarande en bra skiva tycker jag dock.Sen kommer jag ihåg att det det fanns ett band som var ännu hårdare än Front 242, och det var Skinny Puppy. Det florerade en hel del rykten om SP, jag det byggdes upp en hel jävla mytologi kring dem, och inte bara i Färjestaden inbillar jag mig. I hela landet talades det om SP som en livsfarlig, ljusskygg sekt. Jag var livrädd för Skinny Puppy innan jag hade hört dem. När jag gick i sjuan började jag närma mig dem så smått. De coola killarna från Glömminge hade SP i freestylen, och vi samlades efter tyskalektionerna för att lyssna på "Worlock". Det var så jävla hårt och skrämmande. Än idag älskar jag Skinny Puppy. Jag hade en period som extrem indiekille i gymnasiet där jag sålde av deras skivor, men jag har sen köpt dem igen. Inget annat band har kunnat förmedla samma mått av plågad skönhet och ren fuckin´smärta som de. Klinik från Belgien var också fruktansvärt brutala och bra.De här tre banden symboliserar nog trots allt råsynthen för mig. Sen har vi det här med stavning också; synt eller synth, råsynt eller råsynth? Jag tyckte nog alltid det var coolare med ett h på slutet. Det kändes som en markör för att man förstod, man var invigd. Mind you, det här var ju min punk har jag förstått nu i efterhand.

Tycker du att begreppet har ett värde idag?
Nej, det tycker jag nog inte. På ett sätt. Men också: begreppet har fossiliserats och upphört att vara relevant, men det är ju väldigt givande att föra en diskussion om var det kom från, hur det uppstod, och varför det slutade användas.

Har det funnits en aktiv diskussion om begreppet och dess innebörd? Kan du isåfall redogöra för i vilka sammanhang och hur en eventuell diskurs kring begreppet sett ut? (Jag kan ju säga att när min involvering i den svenska hardcorescenen nådde sin kulmen så diskuterade man begrepp som emo och liknande och snörjde verkligen in sig i resonemang om genrens vara eller icke vara.)

Överhuvudtaget så tycker jag genrebeteckningar (om nu råsynth kan kategoriseras som en sådan!) har spelat ut sin roll. Eller det kanske bara gäller mig personligen. När man var 13-14 år var det väldigt viktigt att skapa sin identitet utifrån vilken musikstil man lyssnade på, och jag tror att det är den främsta anledningen till att ett begrepp som "råsynth" alls existerar/har existerat - man vill ju vara lite hårdare, lite coolare än bara "synth", som redan var så allmänt accepterat bland de jämnåriga. Men som jag upplevde det så fanns det en skepsis hos dedikerade synthare gentemot lättvindigt nyttjande av termen av icke invigda. Inom gruppen var det dock okej, bara man kunde sin Dirk Ivens.När du kontaktade mig för den här intervjun blev jag smått överrumplad och tänkte att det var väldigt längesen man använde råsynth som begrepp. Någon aktiv diskussion har jag inte sett röken av sedan slutet av 80-talet. Redan när jag peakade som synthare i 15-16årsåldern var det ju töntigt att tala om råsynth. Idag blir det lite som att minnas mellanstadiets ryska posten och marängtårtan hemma hos Chrille Fisch på hans årliga födelsedagskalas.

Beskriv den typiske råsyntharen. Hur skiljer han/hon sig från den vanlige syntharen? Vad lyssnar han/hon på för band? Utmärker han/hon sig klädmässigt(semiotisk analys välkomnas)?
Tja du. Jag antar att ju mer lack och läder och svart plast man klär sig i, desto råare är man. Jag gick på några synthklubbar i Lund/Malmö för bara 4-5 år sedan, mest för att se vad som gällde nu. Först och främst tycker jag att dagens synthare verkade gladare än de i skarven 80/90-tal. Det var ett jäkla röj, förbannat kul kan jag ärligt säga, och många hade på sig fantastiska kreationer. Det sorgliga är väl att alla nya band, såvitt jag kan bedöma, låter som riktigt pissiga kopior av de stora som jag har nämnt; Skinny Puppy, Klinik, Front 242 och Frontline Assembly. Det är nog bara de riktigt belästa som förstår sig på Throbbing Gristle och tidiga Cabaret Voltaire. Och de skulle hata att bli kallade för synthare. Det vore väldigt sorgligt om dagens synthare inte fattade Liaisons Dangereuses, men jag kanske underskattar dem. Jag tycker att det är jättekul att de finns. Skulle vara intressant att höra med nån ungdom på Skansenskolan idag om råsynth fortfarande är gångbart! En gammal väns systerdotter går tydligen i samma klass som en kille som röker hasch och lyssnar på Yvonne. Det finns hopp.

Du som är så Harold Bloomsk i din natur. Finns det några eviga värden inom råsynthen att tala om? Vilka är de bästa råsynthplattorna?
Eviga värden? Som ett hårt beat, distad sång och coola samplingar menar du?
De bästa plattorna:Skinny Puppy: RemissionKlinik: StatesFront 242: Official versionNitzer Ebb: That Total AgeSPK: Auto da feLiaisons Dangereuses: s/tMoskwa TV: Dynamics and discipline (egentligen rätt mesig syntpop, men Javelin sjöng så jävla synthigt att han var the essence of cool).Det är faktiskt helt sjukt bra plattor.

Berätta om Front 242 live i Blomstermåla folkets hus?
Tyvärr var jag inte där, vet heller inte riktigt när konserten gick av stapeln (87/88?). Men det är ju ofattbart häftigt att den gudsförgätna hålan har haft så fint besök. Man undrar ju vem som låg bakom den bokningen. Kanske en så kallad eldsjäl.

Berätta om Die Krupps live i Kalmar?
Det var väl typ 1992 de lirade i Folkets Hus eller nåt liknande. Alla var där, även icke-synthare. Die Krupps hade mer och mer dragit sig mot hårdrocken, och de hade blivit riktigt dåliga, men jag minns det ändå som en bra, aggressiv och inspirerad spelning.

Drömmar om musik

2007-10-03T08:44:00.001Z

Inom en snar framtid kommer V.Sjöberg New Jazz Ensembles(Sjöbergs eget E-Street Band. Om tio år kommer dvd:n "Blood Brothers") debutalbum släppas på iDeal. Det är en skiva jag lyssnade intensivt på och levde med under vintern 2006/2007, men som jag inte lyssnat så mycket på sen i våras.

Redan i december 2006 stod det klart för mig att detta nog kunde bli ett av årets bästa album när det blir dags att summera 2007. Skivans tolkning av jazzbegreppet kommer nog kunna väcka reaktioner, men det verkar som att Sjöberg för en gång alla vill göra upp med myten om den "fria" jazzen. Det är extremt sparsmakad, själfull och vintrig(precis som Sjöbergs soloalbum On a winter´s day som undertecknad gav ut på Kalligrammofon) improvisationsmusik, minst sagt mer rotad i en tradition av elektroakustisk musik och dronemusik, än i en expressiv afroamerikansk träblås-frijazztradition.

Wildbirds & Peacedrums är duon bakom ett annat av mina absoluta favoritalbum från i år. Sångerskan Mariam Wallentin har en av de mest egensinniga och uttrycksfulla röster jag hört i svensk musik på länge. (Jag såg henne göra en spelning med sitt vokalbaserade oljudssoloprojekt Variam tidigare under året och det var något av det värsta jag hört någonsin, men jag lämnade i alla fall inte konserten oberörd.)

Varför skriver jag om dessa två album just nu?

Jo, för att jag har sedan ett tag hyst en dröm om att V.Sjöberg(gärna tillsammans med sin jazzensemble) ska skriva en Nina Simone-inspirerad komposition som Mariam lägger sång på. Jag tror nämligen att hon har en oerhörd potential som jazz/soulsångerska, och jag får rysningar bara jag tänker på hur bra det skulle kunna bli.

Men drömmar är drömmar, så länge får du nöja dig med albumen jag tipsat om. Själv ska jag nöja mig med att se Jens Lekman(Med V.Sjöberg som en av många kompmusiker) två gånger den här helgen. Jens har också gjort ett fantastiskt album i år.

Måndag och framåt!

2007-09-29T16:32:00.001Z

Pepp!

En sista rapport från Norr

2007-09-26T17:22:00.000Z

På grund av att jag erbjudits bibliotekariejobb i Borgholm under ett halvår så lämnar jag imorgon Umeå. Jag kom med andra ord endast att leva Norrlandsliv i en knapp månad.
Helena och jag firade av med ett kafébesök på Nybro Konditori. Det är ett ställe med en mer traditonell cafékänsla som är beläget på Teg(strax efter Tegbron). Det är uppfriskande befriat från trötta innerstadskoncept och är samtidigt inte på något sätt ett alltför pittoreskt eller anrikt gammalt tillhåll. Över Nybro Konditori vilar istället en mer blygsam atmosfär. Det har ett gästklientel som består mestadels av åldrade kvinnor samt fikande och lunchande grovarbetare, och man får känslan av att Nybro fyllt mången hungrig och kaffesugen arbetarmage genom åren.

Annars har vi ägnat eftermiddagen åt att möblera om på Helenas rum eftersom hon igår införskaffade en ny gigantisk säng. Hon köpte den på annons av ett skönt grannpar med den kanske mest sportiga livsstil jag någonsin stött på, de hjälpte till och med att bära över gavlar och madrasser till oss för att det "var bra vardagsmotion" typ. Att skruva ihop den var dock en pärs och jag fick chansen att visa upp mitt allra sämsta skruva-ihop-möbler-humör. Men nu står den där(och täcker 50% av rummets golvyta). Jag fick i alla fall chans att sova i den två nätter innan jag for.

Umeå, vi ses snart igen!

Dagens citat är en passage hämtad ur Domenico Ingannis "Skulptörens hantverk" utgiven 1982:

"Tänk dig för flera gånger, innan du blir skulptör! Yrket är vackert, du kan skapa flera stora verk och du kommer att älska ditt arbete, men det är svårt att leva som skulptör, du får offra allt. Arbeta, arbeta och arbeta! Aldrig titta på klockan!
Det är synd om den kvinna eller man som binder sig vid en skulptör. För skulptören kommer arbetet före allt annat. Det är klart du ska göra som du vill. Men tänk dig för, innan du bildar familj!"

Bilderna: Snickarglädje, finskan äter munk, samt att vandra hemåt en sista gång!

Ovärderligt......

2007-09-24T08:23:00.000Z

Min bror och svägerskas blogg/hemsida är uppdaterad med ett par ovärderliga och magiska filmklipp. Ta en titt här!

Lördag

2007-09-23T17:09:00.001Z

Lördagen innebar en hel del skoj. På eftermiddagen gick jag, Helena och Polly till bildmuséet och galleri 60(Konsthögskolans galleri). Där var det vernissage. Sen gick vi på Emmaus utomhusloppis. Jag hittade några skivor och en Paddingtonvideo(alltså den lilla björnen med marmeladsmörgåsar i hatten) jag ville ha. Men jag hade inga kontanter så det fick vara.
Sen skildes vi från Polly och gick hem för att vila en stund innan vi skulle på inflyttningsfest/kakkalas hos Ylva och Kerstin.
Kalaset var mycket trevligt och förutom att försöka reda ut huruvida rulltårta räknas som kaka eller som grovdopp pratades det en hel del film(t.ex. försökte vi reda ut vem av Askungen, Törnrosa eller Snövit som hade en far i livet, hur progressivt det egentligen var av Disney att så tidigt skapa en karaktär med så queer framtoning som bambi osv).
Senare drog vi till Norrlandsoperan och klubben Dåliga gatan. Det var andra gången jag var ute sen jag flyttade till Umeå och det är konstigt hur jävla dåliga klubbar jag hamnat på. De är på flådiga och stela ställen där ölen kostar 60 spänn och dj:n spelar alltid väldigt mycket electro.

Bilderna: Jag och Helena på operan, Helena och Polly utanför Emmaus,
Jag och Karin hos Ylva, Ylva och Frida utanför Ylvas, Max och Helena på Operan.

More shots.....

2007-09-21T08:21:00.000Z

Optiken i mobilkameran lämnar som sagt mer att önska. Men jag har nästan bara fotograferat med telefonen sen jag flyttade till Umeå. Anledningen: Möjligheten att blogga direkt från den(vilket kan få en att undra varför de flesta inlägg faktiskt postats från datorn)!!

Nåväl.....Följande bilder föreställer Helena vid en kvällspromenad till Ö-sidan av älven, Gustav på en solig promenad på Ön(Ön är alltså en ö som heter just Ön), björkarnas stad samt den här höstens mest passande soundtrack.

Du levande....

2007-09-21T06:47:00.001Z

Igår besökte vi Umeå internationella filmfestival. Den har pågått under hela veckan men det har inte varit någon visning som jag har varit eld och lågor över. En sen annonsering i programmet förklarade att Roy Anderssons nya film, Du levande, skulle få sin Sverigepremiär under festivalen. En stor glädje förklarade festivalens representant. Med tanke på att filmens har premiär i övriga delar av landet idag, var det kanske inte så himla mycket att jubla över, men jag gladdes i samvaro med min nya hemstad.

Filmen i sig var väl inte heller så himla mycket att jubla över. Andersson rör sig nu hemtamt i de fåror han plöjde upp med Sånger från andra våningen. I oändlighet staplar han scener av renodlad sketchhumorkaraktär på varandra. Ett cineastiskt babels torn, vars högmodiga inställning hela tiden riskerar platt fall.
Scenernas innehåll varierar i kvalitet. När Andersson träffar rätt(vilket han gör i ett flertal av filmens inledande scener) är det en varm och mindre högtravande humor. I andra scener nöjer sig Andersson helt enkelt med att vara fyndig och det på ett sätt som känns både innehållslöst och en smula självgott. I allra värsta fall, som i scenen med mannen som oroar sig över sin pension under ett samlag med sin hjälmbeprydda och överviktiga hustru, känns humorn skamligt plump.
Filmen är i sin helhet mindre mörk och skönt befriad från mycket av den märkligt ansträngda men rätt banala symbolik som återfanns i "andra våningen". Det gör den lättare att ta till sig(vilket måste ses som en styrka) men också fattigare från scener som verkligen försöker säga oss någonting.
När filmen sakta dör bort i sin mer allvarligt tonade sista akt har intresset svalnat och den apokalyptiska finalen känns på intet sätt engagerande.

Jag blir också snabbt trött på Anderssons fixering vid att alltid filma djupa bilder som är skarpa rakt igenom. Dessa jävla dörrar som alltid står öppna och är centrerade i 75% av filmens bildrutor irriterar mig till slut.

Svalt betyg, men jag är övertygad om att det är årets bästa svenska film ändå.

Might be a new look

2007-09-12T18:58:00.001Z

Jag har jobbat en del med en ny grafisk profil åt KALLIGRAMMOFON de senaste dagarna. Detta är en ofärdig skiss över vad som kan utvecklas till en ny logo(Inte för att jag har någon gammal att ersätta men ändå). Att skapa en grafisk profil är den första uppgift vi fått på kursen i grafisk form som jag läser i Umeå i höst. Nytta med nöje, den finaste av kombinationer!

Helena på vårt rum, Ume by night, Bron, A rough day at the office

2007-09-12T18:47:00.000Z

Postar lite fler mobilbilder. Det man förlorar i skärpa tar man igen med själ.

Den översta bilden föreställer en glad Helena som kostar på sig ett leende efter att vi äntligen blivit färdiga med iordningställandet av vad som nu är vårt gemensamma rum(hon försöker alltså inte byta kanal på tv:n). Det tog oss förvisso bara några timmar och det enda vi gjorde var egentligen att flytta in annas säng i vårt rum samt fylla bokhyllan med de relativt få prylar jag hade med mig.

Övriga bilder föreställer en nattutsikt över staden från (tagen från sjukhuset), en konstnärligt fulländad skildring av ett stycke lysande ingenjörskonst samt pyssel.

Inland Empire

2007-09-10T15:52:00.002Z

Både trailers och beskrivningar av tematiken i filmen hade spridit några sådär små men inte helt obetydliga ringar av oro inför vad som skulle möta mig. Människor i kaninkostym, extrema närbilder på en skrikande Laura Dern och en (som vanligt) vilt stirrande Grace Zabriskie som pratade oförståelig nonsens med släpig polsk brytning gav tråkiga indikationer. Sådana som tydde på en David Lynch som gått in i konstnärlig återvändsgränd. Det utlovade hollywoodkritiska temat med en blond hollywoodaktris som huvudkaraktär fick mig att drömma mardrömmar om att Mr Lynch skulle nöja sig med att göra en Mulholland Drive II. En formmässigt kryddstark soppa kokad på förväntningar, en filmisk currybomb som trots sin styrka kanske inte riktigt skulle kunna dölja de mediokra råvaror den var kokt på. Ungefär som Fire walk with me. Den, enligt mig, allra sämsta Lynchfilmen.

Efter att filmen haft amerikansk biopremiär hördes röster som sa att Inland Empire var David Lynch i kvadrat. Svårgenomtränglig och osammanhängade, publikfrånvänd och lite väl överfylld med parallellhistorier, dimridåiga identitetsbyten och kronologiska oegentligheter.

Hur var den då?
Jo då....... Inland Empire är lång och fylld med mycket. Men det är inte bara skum utan ljuvlig brygd därunder. Historien, om en kvinnlig skådespelare som vid en filminspelning(av vad som visar sig vara en-remake av en aldrig färdigställd polsk film, vars manus enligt ryktet har en förbannelse vilande över sig) förälskar sig i sin motspelare och har svårt att skilja sin egen verklighet från sin rollkaraktärs, känns inte alls så snårig som den tänkbart kunnat vara. Jämfört med Lost Highway är den stundtals enklare, jämfört med den i mitt tycke väldigt raka Mullholland Drive något snårigare. Digitalvideoestetikens fördelar, gällande mjukare och bredare rörlighet, kompenserar för plattheten i fotot och ger en till syvende och sist balanserad stilism.
Lynch har helt enkelt lärt sig att behärska tekniken och har valt att berätta historien på dess premisser utan att behöva riskera någon konstnärlig kvalité.
Visst är Inland Empire en berättelse om makt och maktlöshet i Hollywood("Where dreams make stars and stars make dreams"). Den visar oförskönat upp hur begär, drömmar och behov skapar vinnare och förlorare. Relationerna tycks bygga på en till synes ofrånkomlig herre-slav dialektik. Hustrun i den välordnade borgerliga familjen, de gatuprostituerade kvinnorna (vars öden inte på något sätt skiljs ifrån varandra) osv.

Jämför man filmen med Mulholland Drive blir Inland Empire en historia som berättas i fler lager. Den rör sig också utanför Hollywoodska fantasivärlden(inte bara geografiskt utan också "mentalt") och den öppnar också upp mycket mer för en feministisk tolkning än någon annan Lynchfilm(vilket kanske inte säger så mycket men ändå). På vissa sätt är den en tydlig och riktigt svidande kritik mot den patriarkala strukturen. Och Lynch egen beskrivning av filmens handling, "a woman in trouble" får en helt annan innebörd efter att man sett den.
Dess passningar till till zigensk folklore, kostymdramer och teaterskrönor(som jag antar kommenterar konstens villkor) och gör den dock till både klassisk skräckfilm(med den klassiska skräckfilmens alltid underliggande och sedelärande teman) och förtätat relationsdrama i ett.

Väntan....

2007-09-08T22:27:00.001Z

Vi har nu väntat på att tta ska börja i cirka fyra timmar.

(så här i efterhand kan man konstatera att vi aldrig väntade på något gott. )

Det egentliga västerbotten

2007-09-07T20:52:00.001Z

Traveling

2007-09-07T20:48:00.000Z

Jag ger dig min morgon

2007-08-29T06:51:00.001Z

Vem kan segla förutan vind

2007-08-28T10:46:00.000Z

At the lovely v.sjöberg and friends gig at kolonis måndagsklubb!

2007-08-28T08:57:00.001Z