Vill du ha något gjort...är det bäst du gör det själv

Nytt omslagsarbete till den ständigt försenade "Fabula". Hade glömt bort hur mycket jag älskar att pyssla......

Om en bra låt

Art Instead of War

2001 gav jag ut en lp med en orkester vid namn The Female anchor of Sade. Den musikaliska drivkraften bakom projektet hette och heter Jonas Rosén(Och snart kommer jag, efter ett halvårs omslagsstrul ge ut ett fantastiskt album med hans nya projekt Orchestra Senza Testa).

Fast innan vi firar och hyllar det nya så kan vi ju passa på att prata lite om det gamla. Den där gamla FAOS-lpn innehåller ett avslutande spår som heter Music for Panzer Battle. I tonen en ganska klaustrofobisk dark ambient-historia (fast med beats) som i slutet mynnar ut i ett gott 2001-postrockcrescendo. Tyvärr lyssnar jag inte så ofta på det spåret nu för tiden. (Det blir ofta så att om man vill spela något representativt för Lpn så låter man nålen smeka a-sidans monumentala dubklassiker Skull of Sade, vilken för övrigt också snart får en uppföljare i 7"-format på Kalligrammofon.)
Music for Panzer Battle innehåller enligt Lpn:s linenotes en sampling från Pax Art Ensembles skiva Live Concert, utgiven av Rikskonserter/Caprice records 1980.
Den samplingen består av ett stycke på flygel, ståbas och fiol som fullständig kryper in under skinnet på en. Det finns en ohygglig nerv där, och jag har alltid tänkt att det skulle fungera som det perfekta soundtracket till den läskigaste skräckfilmen någonsin.

I början av 2000-talet brukade jag leta i dammiga vinylbackar efter ett exemplar av den skivan. Alltid förgäves. Den verkade vara en såndär liten gammal svensk konstmusikangelägenhet vars andrahandsmarknadsvärde tycktes omöjligt att avgöra. Några hundra ex gjordes säkert och de lär alla ligga tryggt i hem hos gamla gökar som inte har någon vidare lust att göra sig av med dem. Så döm om min förvåning när jag hittade kalaset i finfint skick för ynka 45-kronor på Skivesset förra veckan.

Det är en mycket trevlig lyssningsupplevelse i sin helhet. Först räddes jag att den skulle vara besinningslöst fylld av kaskader av fritonal/atonal "fri improvisation" och falla in i facket: "så nyansrikt att det totalt saknar nyanser".
Men istället fann jag ett album fyllt av komposition med improvisatoriskt tonspråk och uttryck, snarare än en skiva med improvisationsmusik enligt konstens alla regler.
Suggestivt och mestadels uppbyggt kring ljudkällor av live-elektronik, trumpet och violin ekar det i sina bästa stunder av allt från lättillgänglig John Cage till Bernard Herrmann till Cecil Taylor.

Härligast av allt är dock omslagets, av tidens tand naggade, manifestliknande linernotes:

"Samarbete konstnärer och konstarter emellan anser man vara viktigt inte minst i ett samhälle som präglas allt mer av förflackning och alienation. Om någon frågar gruppen varför arbetar under namnet PAX ART ENSEMBLE så finner man det kortaste svaret i begreppet "Konst istället för Krig"....."